Det har hänt så mycket sen sist. Jag har kanske prioriterat annat. Eller kanske inte vetat var jag ska börja. Varken på bloggen eller i mitt verkliga nu. Tagit upp de trådar som legat närmast till hand och varit enklast att nysta upp.
Så nu då? Ska jag börja om? Skriva ett superlångt inlägg om allt som hänt och som ingen ändå orkar läsa. Berätta vad jag håller på med och tänker och funderar på? Redovisa? Det kanske vore på sin plats. Och sedan? Bli en aktiv bloggare igen? Om jag nu nånsin varit det. Jo men visst.
Jag sitter hemma i Tranås. I mitt gamla hem, i källaren vid datorn och känner mig melankolisk och smålycklig. Det är natt.
För ett halvår sedan upplevde jag ungefär samma känsla. Efter två helt underbara år, med fantastiska vänner, stunder, kärlek, äventyr, skaparlust och naturlycka, var det dags att lämna Sjövik och FHL bakom mig. Det var mitt i långfärden och jag skulle lämna allt det underbara. Sista kvällens eldsken, tårar, kramar och myggsurr. Jag undrade om livet kunde bli bättre?
Efter någons veckas stress, resfeber. En flygresa över Atlanten. Sveriges rutiga städer och skogar, över Grönland på en skärm. 1100 km/ h. Sömnbrist. Chicago - Winnipeg. Framme!
Två veckor i en sommarstuga. Slit och förberedelser. En växande skara vänner. En tam jordekorre, svartbjörn, pelicaner. Frustration. Kartor, kartor, kartor, mat, mat, mat. En nästan outhärdlig längtan ut!
Tillslut.
Satt vi i kanoterna. Många mil norr om civilisationen. I högsommaren. Varmt, grunt vatten, sandåsar, örn, den vidsträckta skogen. På kanten till det stora äventyret. Till och med myggbetten var lycka!
Det skulle allt för lång tid att sammanfatta hela färden. Jag har redan gjort ett ganska gott försök här:
http://www.sjovik.eu/images/stories/dokument/sjk10_2.pdf
Allt var inte underbart hela tiden. När är livet det? Självklart var det jobbigt ibland, vissa saker var inte alls som jag tänkt mig. Men det var mer än nog. Det var underbart och helt fantastiskt! Det var fantastiskt att uppleva en så enorm vildmark. Myskoxar, vildrensvandring, vattnets väg från skog till tundra. Tidslösheten, friheten, enkelheten. Fokuseringen i vindpassagerna och forsarna. Det var fantastiskt att leva i en alltmer sammansvätsad flock, med helt egna normer. Skiftningen i landskapet och i en själv. Att få somna trött och lycklig i en brunbränd och sönderkliad kropp...
Jag nöjer mig så.
Fem veckor till stannade jag kvar efteråt. Återupplevde tidigare självklarheter som enorm lyx. Rentvättade kläder. Varm dusch. Att inte behöva resa sin bostad på nytt varje kväll. Upplevde isbjörn, norrsken och enorma havsvågor i Churchill. Vilade hos nyfunna vänner en vecka. Reste söderut. Fixade det sista. Rev hus. Funderade på framtiden. Hade fina stunder med min "familj". Längtade hem. Kände mej klar.
Väl tillbaka i Sverige hade jag en klar framtidsplan för det närmsta året. Det kändes bra. En lärdom under den gångna hösten skulle kunna vara att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig. Jag fick inget jobb i fjällen under vintersäsongen. Att hitta småjobb under hösten har inte heller gått så lätt som jag inbillat mig. Ändå känns det som om jag har lagt ner massor med tid och energi på allt i och runt den där planen. CV:n, telefonsamtal, arbetsförmedlingen, intyg hit och blanketter dit. Jag fattar inte riktigt..
Men det har varit en helbra höst och det kommer nog bli en helbra vår också!
Jag bor numera i en husvagn omgjord till hem, på en gård i Västmanland. Jag sköter om djur, leker med barn, eldar i min vedspis, lär mig nya saker och har det allmänt bra. Jag har även tjänat några slantar på städning och lite lärarjobb på Sjövik. Haft riktiga lektioner och stått i rampljuset.
