Te och höstmörker å såna grejer.

Tänk att det är likadant varje år. För varje gång årstiderna växlar fascineras jag över hur annorlunda det är, fast det har varit på samma vis varenda år jag levat. Tänk att hösten är så mörk och att det blir så kallt plötsligt. Nu har det dessutom blivit vintertid. Klockan fyra var jag tvungen att tända lyset inne. Och än är det inte ens november. Nu har jag ju för all del flyttat norrut, men därhemma säger de att de är likadant. Åtminstone vad gäller kylan. Men min hyresvärd säger att snön är ovanligt sen i år. Såhär sent kommer den nästan aldrig. Så sa han.


Fast jag tycker snön kan vänta lite till. Inte för att jag inte gillar snö. Det är ju den pålitliga vintern som lockat mig längre norrut. För att hemma i Småland får man vara glad om snön lagt sig till julafton och sen töar och fryser det på fram och tillbaka vintern igenom. Trist! Men jag tycker snön kan vänta lite till, så jag hinner få tag på ett par dubbdäck till cykeln och fixa ordning på veden. Dessutom gillar jag hösten också. Jag tycker alla årstider är bäst på sitt vis. Vinter hinner det ju bli ändå. Och så hoppas jag att sjöarna fryser på så att jag kan åka långfärdsskridskor!

Mitt liv just nu innehåller annars mest skola. Just nu har vi dykt ner i begreppet "hållbar utveckling", vilket väcker många känslor, hopp, förtvivlan, frustration över de smala tankegångarna och alla vetenskapliga "fakta". Själva formen högskola känns i sig oerhört oinspirerande stundom. Speciellt när i princip alla lektioner sker via en skärm och egna tankar och utbyte med andra får minimalt med utrymme. Korvstoppning kallas det visst. Men innehållet i sig är intressant mestadels.

Hemma i Gärdal dricks det mycket te, eldas i kaminen, stickas mössor, kapas ved, kokas lingonsylt och lyssnas på ljudböcker. Utöver plugget då. Jag har också haft fina besök av goda vänner på helgerna, vilket jag uppskattat ofantligt, liksom breven så då och då ligger i botten på brevlådan! Mer sånt!

Så. Lite planlöst sammanfattat. Är det.

Inuit Art

Sitter och drömmer mig tillbaka till Baker Lake, inuitbyn där vi slutade förra sommarens långfärd i Kanada. Av en slump hittade jag jag hemsidan bakerlakearts.com, där man kan beundra konstverk med anknytning till byn. Under vår vistelse i byn besökte jag vid ett par tillfällen konstgalleriet, där det hackades tryckmallar, målades, syddes och hantverkades i horn och sten. Även hemma i stugorna satt människor och hantverkade. Toona, mannen på bilden minns jag kom in med nya täljstensskulpturer medan vi var där. I hösten känner jag mig extra slöjdnödig och till er som också känner att det kliar i skapargenerna kan jag rekommendera ett besök på sidan för att inspireras av inuitkonsten!

Långkalsong-säsong

Ja, nu har kylan kommit krypande. På morgonen när jag vaknar är det stadiga minus. Minusgrader, frost och dimma över åkrarna. Luften är frisk och när jag trampar kilometrarna in till stan på morgonen är jag kall på utsidan och varm inuti. Grannens kor betar i dalen på andra sidan vägen. Jag cyklar uppför backar och ner med glad musik dundrandes i öronen, medans en och annan bil svischar förbi mig på vägen. I trädens kronor har frosten smält till miljoner små, små droppar som glittrar i morgonljuset. Över Själevadsfjärden lättar dimman i stora moln och i vattenpölarna på marken avspeglas lönnarnas färger. Wow!


Min dagliga väg börjar med uppför och slutar med nerför åt båda håll. Min super-velociped är lättrampad och lättrullad och snart ska han få sig ett par dubbdäck och en rejäl lykta. Själv beväpnar jag mig med långkalsonger och mycket ylle. Så småningom får jag nog acceptera mig som bussberoende, men jag drar ut på det så länge det går! För oj vad jag uppskattar de där 45 minuterna av frisk luft och flås innan jag slår mig ner mellan trästol och skärm i skolan!

Och jag uppskattar hösten!

Idag lär jag mig om dessa och allt annat medliv på jorden.

Biologisk mångfald

Min utbildning gör mig omväxlande upprörd och inspirerad. Inte minst gör den mig ekosofi-nödig! Därför blev jag mycket glad när jag i ett kompendium om biologisk mångfald plötsligt hittade en artikel skriven av min gamla ekosofi-lärare Pia Skoglund och Linda Ellegaard Nordström, en annan trevlig ekosof och vägledare.

I artikeln skrev de om människans natur kontra kulturens påverkan. Det är de grundläggande antagandena vi gör kring faktorer som dessa som påverkar hur vi ser på problemen i världen/ naturen och även vilka lösningar vi ser. Jag uppfattar ofta min utbildning som motsägelsefull eftersom den dels utbildar oss i syfte att förmedla naturens värde och lär oss att det största hotet mot vår natur i grunden är den ekonomiska tillväxten. Samtidigt ska vi lära oss hur vi kan jobba för att gynna denna ekonomiska tillväxt, genom turismen. Bland annat. Jag ska inte gå in mer på det. Men det gör mig förrvirrad.

Jag blir också ofta vemodig av att höra människor i min omgivning säga att det är hopplöst, att det är för sent att göra något åt situationen. Att det just ligger i människans natur att vara egoistisk och girig. Att förgripa sig på naturen och andra människor. Därför, säger obehagligt många, borde vi kanske inte skaffa några barn. De förtjänar inte den här världen och det bästa vore om människan som art bara försvann.. En gång tänkte jag också så, men jag har ändrat mig. Jag vill tro på det goda i människan, på vår förmåga till anpassning och jag vill tro på det meningsfulla i människans existens. Därför blev jag glad när jag fick mig lite ekosofiska tankar till livs! Lite friska vindar och näring till min tro!

Så här (på ett ungefär) skrev Pia och Linda:
Vår kultur har en förmåga att skapa motsatsbilder. Människa- natur. Egot- helheten. Rationalitet- känsla. Tillväxt- stagnation. Och så vidare. Slutsatsen att människan skulle vara skiljd från och annorlunda än naturen kan leda till olika slutsatser. Vi kan se det som vår rätt att förgripa oss på naturen, då vi är skiljda från den och står över den. Eller så kan vi dra just slutsatsen att det är den mänskliga naturen som är hotet mot naturen. Denna "eko-fascistiska" hållning leder lätt till slutsatsen att människans blotta existens är skadlig. Att det mänskliga egot måste kontrolleras.
Men är det inte så då? Varför har vi människor annars orsakat all denna ödeläggelse av naturen, allt detta förtryck mot våra medmänniskor? Vad är det om inte den mänskliga naturen?

Kan det vara ett yttryck av kultur? Kanske är det kulturen som präglar vilka mänskliga egenskaper som tar sig uttryck och påverkar "utvecklingen" i världen? För människan kan i sig ses som ett uttryck för biologisk mångfald. Vi har en otrolig förmåga till anpassning och den så kallade mänskliga naturen tar sig uttryck i så många fler egenskaper än just egoism och girighet. Kärlek, gemenskap, empati till exempel.

Om jag ser mig omkring bland de människor jag lärt känna och mött, så är inte egoism och girighet deras mest utmärkande drag. Det finns otroligt många fina människor som har helt andra värderingar och mål i livet än de som vår kultur satt som de högsta och mest eftersträvansvärda! Problemet är kanske att det inte är dessa människor som påverkar världen mest på det plan som nu orsakar de problem som vi kan se runt omkring oss. Men kanske är det andra mänskliga egenskaper som kommer styra världen i framtiden!?



Kanske borde vi inte se motsättningen människa - natur, utan i stället se att människan och naturen strävar mot ett gemensamt mål. Biologisk mångfald gynnar oss såväl som resten av naturen. För vi är ju faktiskt en del av den. Det är kanske bara det vi måste inse. På djupet.

Jag vill kämpa för oss alla på jorden! För allas vår framtid! Heja människan!

Ångermanland

Tänka sig. Det blev Örnsköldsvik tillslut. Eller rättare sagt Gärdal, 15 km österut. I ett lutande hus på landet, brevid den bullrande vägen mot Jämtland. I en dal, omgiven av skog och åkrar och kossor som gör mig lycklig. Jag har en ladugård, en bäck som porlar, ett vildvuxet hallon- och vinbärssnår, en fläder och ett utedass. På morgonen cyklar jag till skolan på den finaste gamla cykel jag sett. Jag har en loppis-granne och en snäll hyresvärd som hjälpt mig fräsa upp ett trädgårdsland! I sommar ska jag lära mig att odla! Jag har börjat en tvåårig högskoleutbildning till naturguide. Jag har en dunderbra klass och vi får vara ute en massa, men mer än så låter jag än så länge vara osagt. Det är svårt det här med vägval och att verkligen veta om stigen man valt når fram till ens mål...