Nu är det nu!

Tänka sig. Jag hade nästan glömt att jag hade en blogg. Plötsligt minns jag och klickar mig in och läser. Och det är kul att läsa! Tankar och händelser, känslor och nu som passerat. Det är fint. Oavsett om någon läser eller om det bara är för mej.

Nu har jag bott ett halvår i Ume sen sist. Jag har även flyttat från Ume. Jag har haft en flyktig med härlig sommar. Och nu - vips- sitter jag i djupaste Småland med ett drömjobb!

Allt har varit bra! Det är så jag minns det. Mest. Fast den där naturguideutbildningen blev jag aldrig klok på... Den var bra den också på många sätt, men inte klockren. Inte riktigt rätt.. Men det var tack vare praktiken där som jag fick det här drömjobbet. Ganska troligt. Då var jag nämligen här. I Unnaryd, Hylte kommun, Hallands län, Småland. På Vildmarksgymnasiet. Ett fantastiskt hittepå! Drömjobbet är ett årslångt vikariat som vildmarkslärare. Man kan säga yrkesverksam vägledare i naturligt friluftsliv. Med vissa lärartillägg, som att bedöma människor och sätta betyg etc. Det är en liten skola med internat. Ett litet, trevligt arbetslag och så en toppkollega. Magnus. Enormt lyxigt!

Jag ska så småningom flytta in i en alldeles nyköpt gård, i kollektiv med kanske sex andra. Än så länge bor jag och hyresgäst nr 2 i en liten röd stuga, 50 meter från vattnet med ett stort grönsaksland och fyra tonårskaxiga målbrottstuppar, som jag alldeles snart ska be gå och lägga sig i hönshuset. Jag tar morgondopp varje dag och kan lägga i kanoten och trixa i det ljumma vattnet när andan faller på.

På onsdag är första utfärden. Då ska vi ha läger på en udde två nätter med årskurs 1. Sen rullar det på varannan vecka hela hösten. Forspaddling på Dalälven, skogsvandring i nån fin fjällskog, fornstidsvecka i Ekehagen, ensamvandring i Tiveden, en och annan kanotövernattning. Tjohej!

Flyttar norrut.

Nu börjar den. Sista veckan i Gärdal. Sista veckan som lantis och enbo. Sista veckan som ångermanlänning. Om en vecka flyttar jag till Umeå, blir stadsbo (med landet-känsla?), sambo och västerbottning. Det blir nog himla bra! Ser fram emot att kunna ta del av aktiviteter och evenemang utan massa krångel, träffa nya människor och fina vänner oftare, ha några att utbyta vardagsreflektioner med och att kunna välja precis vad jag vill läsa. Landet vill jag tillbaka till i framtiden, men just nu och ensam är inte tiden för det. Jag är dock mycket nöjd med erfarenheten. Jag vet att jag klarar att bo själv, både praktiskt, fysiskt och mentalt och jag vet att jag kan bo på landet utan bil. Precis som jag trodde.

Intresse och engagemang!

Åh, vad fint det känns! Det är lite som att jag vaknat upp ur nån slags omvärdskoma. Plötsligt känner jag mig nyfiken på vad som pågår runt omkring mig och vad som föregått det. Senaste veckorna har jag intensivt läst till en tenta i en kurs som heter "Kultur och historia i Norr". Jag har då lärt mig om samernas historia från medeltiden nånstans fram tills idag. Vilket är skrämmande och fascinerande. Jag har mer än innan insett hur mycket Sverige sopar under mattan. Både historiskt, men även idag. Att Sverige vägrar skriva på FNs konvention om urfolkens rättigheter till exempel och att svenska regeringen så sent som 1993 hittade ett kryphål i lagen som gjorde det möjligt att frånta samerna deras ensamrätt på jakt och fiske i renbeteslanden. Detta efter flera hundra år föregående övergrepp. Det gör mig förbannad och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur otroligt selektiv vår utbildning är. Vad vi får lära oss i skolan, men framför allt var vi inte får lära oss. Lika så vad som lyfts fram och inte lyfts fram i media.

Hur som haver. Nu är tentan avklarad och jag har haft ett par dagar, som varit lite mindre pluggintensiva. Har tyckt mig vara berättigad till lite "ledig tid". Vad har jag då använt denna lediga tid till? Jo, jag har lyssnat på en radiodokumentär om "tattarnas" (romernas/ resandefolkets) historia i Sverige, sett en dokumentärfilm om den stora "kristenpolitiska" rörelsen i USA som hjärntvättar en massa ungar, jag har lyssnat på filosofiska rummet i P1 om meningen med arbetet och hur det kommer sig att arbetet har fått en sån hög status i vårt samhälle ( att man trots allt fler stressjukdomar och att de flesta vill jobba mindre ändå i politiken hela tiden talar om att skapa mer arbete som det högsta målet). Jag har läst på Wikipedia, jag har kastat mig in i en politisk diskussion och idag fick jag för mig att läsa på om miljö- och vänsterpartiets åsikter. För att jag bara tror att jag vet vad jag sympatiserar med, för att så var fallet för flera år sen. Det var intressant. Jag har beställt Fria Tidningen.

Nu ska jag lyssna på partiledardebatten som tydligen hölls idag! :)

17 alltså

Lämnar lilla lådan för rum i Umeå. Blir nog fint!
Funderar på hur jag egentligen ska rädda världen...
Moral och magkänsla säger sitt om allt.
Det är dock lättare att säga vad man inte vill.
Ibland tänker jag att man bara borde nöja sig,
med nåt som är kul eller okej.
Att den där moralen kunde förträngas.
Det verkar ju så lätt för andra.
Det kan inte vara kul jämt och
man kan inte få allt.
Men varför nöja sig med mindre?
Jag vet ju vad jag vill åstadkomma,
relation och livsglädje och sammanhang.
Meningsfullhet.
Skillnad.
Men hur?
Hoppas 2012 blir fullsmäckat med inspiration.
Svar.
Och känslan av att vara på rätt spår!

Såhär!

Fast jag har en ganska mysig låda. Och så har jag ganska snygg outfit idag. Och så har jag lite svårt att koncentrera mig på pluggandet. Som vanligt alltså. Schärfung!

November-melankoli

Sista dagarna har världen varit grå och eftersom jag sover alldeles för länge på morgonen blir det svart om bara en liten stund. Det enda som syns utanför är gatlyktorna som lyser, det enda som hörs är bilarna som susar förbi.

Jag brukar alltid ha radion eller nåt annat ljud på så att det inte blir så tyst. Nu har jag börjat lyssna på "Sent i november" av Tove Jansson. Den är vemodig och melankolisk, precis sådär som november är. Filifjonkan håller på och städar och fejar efter sommaren. Putsar och gnor. Tills hon plötsligt trillar ut genom ett fönster, ut på taket och i några ödesdigra minuter måste övervinna sin svindel och ta sig in igen. När hon ligger på vindsgolvet igen och flämtar efter andan, ser hon världen med nya ögon. Att lampan i taken är röd som en solnedgång, med småsmå pärlbeklädda fransar. Hon undrar vad hon ska med allt sitt fina porslin till och bestämmer sig för att det var alldeles för länge sedan hon hälsade på mumintrollets mamma. (Viktiga beslut ska tas i en viss stämning.) Hemulen går också hemma i sin stuga och plockar och tänker att det enda han gör är att flytta saker från en plats till en annan. Han beslutar sig också för att bege sig till mumindalen. Han vill sitta på verandan och dricka kaffe och berätta historier med muminpappan.

Men i mumindalen är det också höst och alldeles annorlunda. En tjock grå dimma täcker världen och i muminhuset är ingen hemma.

Så känns det idag.
I min lite för stora låda.

Asså, 70-talet...

...måste ju ha varit grymt! Gröna vågen, ABBA och bruna manchesterbrallor! Så jäkla rätt! Jag hade kunnat tänka mig att testa!