Eldkoma.

Tisdags kväll.
Boy Scouts of America återförenades för en stund.
Två syskonpar. Vårat lilla seniorscoutlag.
Det var ett år sedan vi träffades alla fyra.
Men det kändes som igår.

Möjligheter

Igår passerade dagen, som det mesta av det jag pysslat med, pratat om och tänkt på de senaste veckorna varit riktat mot. Det var utbildningsdag inför den kanothajk jag ska anordna i höst. En kanothajk för förståndshandikappade och andra. Det var styrelsen i en förening där jag är med, Föreningen Svenska Specialläger (FSS), som beslutade att vi skulle försöka utöka våra aktiviteter, efter att tidigare inriktat oss helt på ett fantastiskt sommarläger för samma målgrupp. Jag tyckte det lät väldigt intressant, vilket slutade med att jag efter mycket tvekan och tvivlande på min egen förmåga, tog på mej ansvaret för detta arrangemang någon gång i vintras. Målet var en hajk med 20 deltagare. Vi blev 9 stycken. Lite besviken var jag först, efter allt den energi jag lagt ner på att försöka locka folk att vara med. Men nu tycker jag inte det gör något att vi blir en liten grupp. Det kommer bli toppenbra iallafall och det har till och med sina fördelar!

I varje fall var det utbildningsdag igår, inför denna hajk. Det jag skulle komma fram till var att det blev väldigt lyckat och att jag känner mig otroligt nöjd, vilket är en skön känsla! Först höll jag i en liten paddlingsutbildning. Min första på egen hand. Vi paddlade runt sjön och tränade på att stabilisera, styra och lärde oss olika paddeltag under vägen och sen avslutade vi med kamraträddning, vilket innebär att en kanot räddar en annan kanot som vält ute på vattnet, tömmer kanoten på vatten, vänder den rätt och hjälper de blöta kanotisterna upp igen. Inga lätta grejer, men alla klarade det jättebra! Sen hade vi livräddningsutbildning på eftermiddagen, med en kille från Eksjö livräddningssällskap. Även den var jättebra och vi lärde oss massa användbart! Känns som om det kommer bli en fantastiskt hajk och jag tror inte längre att jag tagit mej vatten över huvudet! Känner mej grymt inspirerad!

Nog om det.

Dagen till ära har jag med anledning av detta kunnat koppla av! Jag har bland annat läst ut en biografi om en kvinna vid namn Alison Lapper. En väldigt inspirerande och intressant bok!

Alisons liv har inte varit lätt. Hon föddes 1965, utan armar och med korta, oformliga ben. Läkarna trodde att hon skulle dö inom de närmsta dagarna, men när hon inte gjorde det, gav de mamman rådet att lämna bort barnet. Hon skulle ändå bara förbli en "grönsak" resten av livet. Så Alison växte upp på en institution tillsammans med andra barn som liknade henne. Där bodde hon tills hon var 17 år. Det var ett hårt liv, fullt av restriktioner och övergrepp. Barnen sov i stora sovsalar och fick inte ha några egna tillhörigheter. De fick proteser som ersatte deras saknade lemmar och tvingades träna hårt för att klara av de saker som ter sig enkla för de flesta andra. Tack vare en oerhörd vilja att motbevisa dem som ville svartmåla hennes möjligheter till en bra framtid, har hon idag lyckats få ett självständigt liv. Hon gör det mesta som alla andra gör. Hon har till och med fött och uppfostrat en son, något som nästan ingen trodde var möjligt. Dessutom är hon idag en framgångsrik konstnär som kämpar för att ändra samhällets syn på handikappade. Ett tänkvärt utdrag ur boken:

"Vänner till mig hade ett barn med samma handikapp som pappan. De hade tagit så väl hand om honom att han hade en oerhört positiv livssyn - och de levde ett rikt och aktivt liv. Det är bara samhället och icke-handikappade människor som har en negativ syn på handikapp och anser att de borde utrotas från jordens yta. Till all lycka för mig var det inte kriminellt att föda att handikappat barn med det finns oroväckande strömningar i tiden som tyder på att det kan bli så i framtiden."

Alltför sant, tyvärr. Men vem har egentligen bestämt hur en människa ska vara eller se ut för att vara normal? Finns det över huvud taget något som kan kallas för normalt eller måste vi istället inse att alla är olika och inte bättre eller sämre för det?

Boken kan jag iallafall varmt rekommendera. Den heter "Mitt liv i mina händer" av Alison Lapper.

När döden blir en räddning...

Ibland händer saker som påminner en om hur skört livet är. Ändå tar vi det för givet. Dag efter dag.

Genom mitt jobb i hemtjänsten möter jag ibland dödligt sjuka. Tänk att inte ha några krafter kvar, att inte få behålla den lilla mat man med möda får i sig, att ha ont överallt och inte kunna göra någonting utan hjälp. Det är svårt att se någon lida så. En utdragen väntan på det oundvikliga slutet. "Det är som att se ett ljus släckas", sa en anhörig till mig här om dagen. Det är svårt att se och höra någon som sörjer så.

Döden kan också drabba en plötsligt och oförutsett. (Kan man någonsin vara förberedd?). Lämna många frågor obesvarade. Vänner och familj för evigt svarslösa. I helgen sköt sig en kille, lika gammal som jag, med ett avsågat jaktgevär. Han hade hela livet framför sig. Vännerna sitter hela nätterna vid platsen där det hände. Bland blommorna och ljusen.

En dag kommer döden att drabba mig också. Och dig. Det kan vara vilken dag som helst. Allt man vet är att den kommer.

Man måste nog acceptera döden som en del av livet. Acceptera, men för dens skull inte låta bli att sörja. Sorgen är nog viktig, men den får inte ta över.

En människa kan leva i flera hundra år. Så länge minnet lever vidare!

Kanske mer än en kul grej?

Det skulle kanske vara kul att ha en blogg? Det är en tanke som i ett par års tid snurrat runt i mitt huvud. Men sen har det inte blivit mer än så. För jag är en drömmare. En stor del av mitt liv har jag levt mer i mina fantasier om framtiden och i mina minnen från det förflutna än i det nu jag fysiskt befunnit mig. Jag har funderat mycket. Kommit till en och annan insikt. Gjort ett och annat ställningstagande. Ifrågasatt. Jag skulle vilja förbättra världen. Få människor att inse det fantastiska i att vi finns till! Vilken fantastiskt värld vi lever i! För bilden vi gör oss av världen påverkar världen (precis som Elisabeth Hermodsson säger)!

En blogg skulle kanske kunna vara en plats för mig att vädra mina tankar, frågor och funderingar. En plats att dela med mig av mina visioner och minnen. Sådant som påverkat mig. OCH - sådant som påverkar mig. Här och nu. Kanske ett sätt att påverka andra. Påverka världen. Kanske. Varför inte ge det en chans?