Ibland händer saker som påminner en om hur skört livet är. Ändå tar vi det för givet. Dag efter dag.
Genom mitt jobb i hemtjänsten möter jag ibland dödligt sjuka. Tänk att inte ha några krafter kvar, att inte få behålla den lilla mat man med möda får i sig, att ha ont överallt och inte kunna göra någonting utan hjälp. Det är svårt att se någon lida så. En utdragen väntan på det oundvikliga slutet. "Det är som att se ett ljus släckas", sa en anhörig till mig här om dagen. Det är svårt att se och höra någon som sörjer så.
Döden kan också drabba en plötsligt och oförutsett. (Kan man någonsin vara förberedd?). Lämna många frågor obesvarade. Vänner och familj för evigt svarslösa. I helgen sköt sig en kille, lika gammal som jag, med ett avsågat jaktgevär. Han hade hela livet framför sig. Vännerna sitter hela nätterna vid platsen där det hände. Bland blommorna och ljusen.
En dag kommer döden att drabba mig också. Och dig. Det kan vara vilken dag som helst. Allt man vet är att den kommer.
Man måste nog acceptera döden som en del av livet. Acceptera, men för dens skull inte låta bli att sörja. Sorgen är nog viktig, men den får inte ta över.
En människa kan leva i flera hundra år. Så länge minnet lever vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar