Efter den där smällkalla natten var jag egentligen inte så himla pepp. Dygnstemperaturen låg (och ligger) nästan konstant under 20 minusgrader och jag frös hela tiden om fötterna. Ensamboende i tipi kändes helt och hållet idiotiskt. Ensamt, kallt och krångligt. Jag bestämde mig för att det var okej att känna så. Jag bor ju inte i tipi för att bevisa något eller för att vara tuff på nåt sätt. Jag bor ju ute för att jag tycker om det. För att det har så fantastiskt många fina kvalitéer!
Men just då var motivationen helt väck. Dessutom hade min hyresgäst, musen, gnagat sönder min fina björkstekspade som jag var så himla nöjd med och det rök in i tipin så att ögonen tårades och sikten var minimal. Det var droppen och jag sov därpå två nätter på mina små fotöljdynor på golvet i ett omklädningsrum. Åtminstone var det varmt och jag slapp i min sömnighet spänna på mig skidor och åka bort till tipin med fullt av grejer i händerna för att sedan frysande trassla mig ner i tre påsar och stoppa in alla kläder på lämpligt ställe för att de inte skulle vara kalla som is nästa morgon. Jag behövde inte heller uppleva skillnaden mellan värmen i sovsäcken och kylan utanför varje morgon, hugga ved, tända eld och koka gröt.
Istället för eld fick jag njuta av lysrörens sken och elementens värme. Jag fick lyssna till vattenkokaren, i stället för spraket från elden när jag väntade på min frukost. Och jag slapp frysa.
Som tur var kom lusten tillbaka och igår tillbringade jag nästan hela dagen i tipibyn. Jag började med att äta min gröt ute i solen på renskinnet under en tall, blickandes ut över den frusna sjön och läsandes en spännande bok om trappers i den kanadensiska vildmarken, som levde gott i den bisarra kylan tack vare sina kunskaper. Inspirerande! Där satt jag ganska stor del av dagen och hade det gott. Men jag gjorde också ett par handlingskraftiga saker som att flytta min säng närmare elden, hugga mer ved och ta ut mina bivackskor, så jag slipper frysa om fötterna hela tiden.
På kvällen lyxade jag till det rejält och avnjöt kantarellsoppa med bröd och fotbad tillsammans med min gode vän Axel. Det går inte att få det så mysigt som med eld och stearinljus och har man varmt på sig och under sig och och sitter nära elden slipper man frysa och kan njuta av den friska luften och stjärnhimlen i stället. Och att åka ut med skidor varje kväll är egentligen mest något som berikar levernet. Kanske har jag också vant mig vid kylan. Jag är hur som glad att min lust är tillbaka!
Inte vill jag då leva såhär för resten av mitt liv, men fasen vad jag kommer att sakna det när det inte längre är vardag! Och enkelt vill jag leva, inget snack om den saken!
