Stickar tält och täljer sovsäckar.

Ibland imponerar man och faschinerar. Som idag då jag berättade för en gammal bekant jag träffade att jag bott ett år i tipi, alltså ett indiantält, och att jag gjort en massa utrustning själv.

"Asså fatta vad coolt! Typ du är ute på fjället ba och så typ tar fram stickningen och gör ett tält!" "Och tänk om du skulle vara med i Robinson typ och dom ba vad har du för personlig grej och du ba jag har min kniv... och med min kniv kan jag göra typ skidor och sovsäck och..." "Nej, men asså ni fattar vad jag menar!? Det är ju astufft!"

Hehe, vad ska man säga? Killen med kollen :) Men det är alltid roligt att imponera.

Och imorrn drar jag iväg. Resa fyra dagar. Först Töreboda, sen Uddevalla, sen Sjövik och sen Nysätersvallen. Distanskursen startar och sen folkhögskolan. Äntligen!

Ralf och Roger

Klart man kan nålbinda en hund! Till och med två!

Åter i mitt rätta element.

I sommar har det inte blivit mycket friluftsliv för min del. Inte mycket alls. Men så här på sensommaren blev det ändå en liten tur! En tredagars paddelfärd på Vänern närmare bestämt, tillsammans med Josef och Simon.


Som jag saknat det! Att färdas framåt i en dukad träkanot, känna vinden mot huden och höra ljudet då kanoten skär genom vågorna. Rytmen i paddeltagen. Bli ett med nuet. Gå iland när hungern gör sig påmind. Tända en eld på stranden. Koka soppa och skära upp brödet som man bakat i elden kvällen före. Paddla vidare. Hitta en fin lägerplats att slå upp sitt vindskydd på. Hugga lite ved och laga middag. Maten smakar aldrig så bra som ute, serverad i träkåsa! Sen sätts kaffepannan på. Det hör liksom till. Tre överkok och en glödgad björkpinne. Sen sitter man där och småpratar och mår väl tills eldkoman tar över. Mörkret sänker sig och elden falnar. Då kryper man ner i sovsäcken. Andas frisk luft och drömmer sött tills man vaknar. Inte tills väckarklockan ringer. Man följer sin egen rytm. Sin egen och naturens. Frihet!

Det var så. Lite sol och lite regn och ganska stora vågor. Perfekt! Såg en bäver också! Den kom plötsligt simmande rakt emot oss, kanske fem meter framför kanoten, dök under kanoten och simmade lugnt vidare bortåt. En prick som försvann i fjärran. Vem hade väntat sig det!?

Och nu börjar snart Sjövik igen! Ännu ett år av friluftsliv, hantverk och ledarskap! Jag längtar obeskrivligt! Snart är detta vardagslyx!

När det når sin spets...

Igår kväll såg jag filmen "Hotel Rwanda". Jag har sett den tidigare, men det hjälper inte. Det var lika fruktansvärt att se iallafall.

Filmen handlar om folkmordet i Rwanda som inträffade 1994. Helt ofattbart. I många hänseenden är det förintelsen på nytt. Bara en annan tid och en annan plats. En konflikt mellan två folk, hutuer och tutsier, urartade medan världen vände bort blicken. Nästan 1 miljon människor dödades.
(Läs gärna mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkmordet_i_Rwanda. )

Filmen handlar om Paul Rusesabagina, som driver ett fint hotell, och med risk för sitt eget liv ger skydd åt 1268 människor, såväl hutuer som tutsier, som lyckats fly undan våldsamheterna.

Det är svårt att fatta hur sådana här hemska saker kan hända. Hur människor kan vara så grymma. Det är lätt att dra slutsatsen att människan är ond, eller iallafall att det finns onda människor. Jag tror att det är en farlig slutsats att dra. En felaktig och farlig uppfattning att ha. Farlig därför att den gör oss "vanliga, hederliga" människor oskyldiga och utan ansvar. Men faktum är, hur skrämmande det än må vara, att de som uträttar såna här illdåd är vanliga människor som du och jag. I Rwanda, liksom i 30-talets Tyskland. Det var inte bara rebeller, nazister och gerilla. Och även de som tillhörde dessa grupper var i grunden människor som alla andra. Med hjärta och hjärna. Med etik och moral, inte alls olik våran.

Det gör hela saken svårare att förstå. Jag skrev en gång ett arbete om hela frågan, när jag läste en kurs i "ekofilosofi", och kom i korthet fram till detta:

Våra handlingar styrs inte i första hand av moralen. I situationer som den i Rwanda eller 30-talets nazistyrda Tyskland är det annat som styr. Fördomar, propaganda, grupptryck och auktoriteter styr i hög grad människors beteende, samtidigt som byråkratin gör att ingen behöver känna personligt ansvar för vad som sker. De som ger order dödar inte och de som dödar gör det för att de fått order. I krissituationer kan vem som helst göra vad som helst för att rädda sitt eget skinn. Efter ett tag blir man så avtrubbat att man inte känner något. Det förenklar det hemska.

Medvetenheten om vad som kan hända när det når sin spets, kanske gör att vi är vakna för sådana här tendenser i vår omgivning och att vi vågar stå emot. Därför tycker jag alla borde se "Hotell Rwanda". Kanske kan vi förhindra att det händer igen!