När det når sin spets...

Igår kväll såg jag filmen "Hotel Rwanda". Jag har sett den tidigare, men det hjälper inte. Det var lika fruktansvärt att se iallafall.

Filmen handlar om folkmordet i Rwanda som inträffade 1994. Helt ofattbart. I många hänseenden är det förintelsen på nytt. Bara en annan tid och en annan plats. En konflikt mellan två folk, hutuer och tutsier, urartade medan världen vände bort blicken. Nästan 1 miljon människor dödades.
(Läs gärna mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkmordet_i_Rwanda. )

Filmen handlar om Paul Rusesabagina, som driver ett fint hotell, och med risk för sitt eget liv ger skydd åt 1268 människor, såväl hutuer som tutsier, som lyckats fly undan våldsamheterna.

Det är svårt att fatta hur sådana här hemska saker kan hända. Hur människor kan vara så grymma. Det är lätt att dra slutsatsen att människan är ond, eller iallafall att det finns onda människor. Jag tror att det är en farlig slutsats att dra. En felaktig och farlig uppfattning att ha. Farlig därför att den gör oss "vanliga, hederliga" människor oskyldiga och utan ansvar. Men faktum är, hur skrämmande det än må vara, att de som uträttar såna här illdåd är vanliga människor som du och jag. I Rwanda, liksom i 30-talets Tyskland. Det var inte bara rebeller, nazister och gerilla. Och även de som tillhörde dessa grupper var i grunden människor som alla andra. Med hjärta och hjärna. Med etik och moral, inte alls olik våran.

Det gör hela saken svårare att förstå. Jag skrev en gång ett arbete om hela frågan, när jag läste en kurs i "ekofilosofi", och kom i korthet fram till detta:

Våra handlingar styrs inte i första hand av moralen. I situationer som den i Rwanda eller 30-talets nazistyrda Tyskland är det annat som styr. Fördomar, propaganda, grupptryck och auktoriteter styr i hög grad människors beteende, samtidigt som byråkratin gör att ingen behöver känna personligt ansvar för vad som sker. De som ger order dödar inte och de som dödar gör det för att de fått order. I krissituationer kan vem som helst göra vad som helst för att rädda sitt eget skinn. Efter ett tag blir man så avtrubbat att man inte känner något. Det förenklar det hemska.

Medvetenheten om vad som kan hända när det når sin spets, kanske gör att vi är vakna för sådana här tendenser i vår omgivning och att vi vågar stå emot. Därför tycker jag alla borde se "Hotell Rwanda". Kanske kan vi förhindra att det händer igen!