Hej!

Det är synd att bloggen hamnat på is. Jag tycker ju om att skriva.

Det har hänt så mycket sen sist. Jag har kanske prioriterat annat. Eller kanske inte vetat var jag ska börja. Varken på bloggen eller i mitt verkliga nu. Tagit upp de trådar som legat närmast till hand och varit enklast att nysta upp.

Så nu då? Ska jag börja om? Skriva ett superlångt inlägg om allt som hänt och som ingen ändå orkar läsa. Berätta vad jag håller på med och tänker och funderar på? Redovisa? Det kanske vore på sin plats. Och sedan? Bli en aktiv bloggare igen? Om jag nu nånsin varit det. Jo men visst.


Jag sitter hemma i Tranås. I mitt gamla hem, i källaren vid datorn och känner mig melankolisk och smålycklig. Det är natt.

För ett halvår sedan upplevde jag ungefär samma känsla. Efter två helt underbara år, med fantastiska vänner, stunder, kärlek, äventyr, skaparlust och naturlycka, var det dags att lämna Sjövik och FHL bakom mig. Det var mitt i långfärden och jag skulle lämna allt det underbara. Sista kvällens eldsken, tårar, kramar och myggsurr. Jag undrade om livet kunde bli bättre?

Efter någons veckas stress, resfeber. En flygresa över Atlanten. Sveriges rutiga städer och skogar, över Grönland på en skärm. 1100 km/ h. Sömnbrist. Chicago - Winnipeg. Framme!

Två veckor i en sommarstuga. Slit och förberedelser. En växande skara vänner. En tam jordekorre, svartbjörn, pelicaner. Frustration. Kartor, kartor, kartor, mat, mat, mat. En nästan outhärdlig längtan ut!

Tillslut.

Satt vi i kanoterna. Många mil norr om civilisationen. I högsommaren. Varmt, grunt vatten, sandåsar, örn, den vidsträckta skogen. På kanten till det stora äventyret. Till och med myggbetten var lycka!

Det skulle allt för lång tid att sammanfatta hela färden. Jag har redan gjort ett ganska gott försök här:

http://www.sjovik.eu/images/stories/dokument/sjk10_2.pdf

Allt var inte underbart hela tiden. När är livet det? Självklart var det jobbigt ibland, vissa saker var inte alls som jag tänkt mig. Men det var mer än nog. Det var underbart och helt fantastiskt! Det var fantastiskt att uppleva en så enorm vildmark. Myskoxar, vildrensvandring, vattnets väg från skog till tundra. Tidslösheten, friheten, enkelheten. Fokuseringen i vindpassagerna och forsarna. Det var fantastiskt att leva i en alltmer sammansvätsad flock, med helt egna normer. Skiftningen i landskapet och i en själv. Att få somna trött och lycklig i en brunbränd och sönderkliad kropp...

Jag nöjer mig så.

Fem veckor till stannade jag kvar efteråt. Återupplevde tidigare självklarheter som enorm lyx. Rentvättade kläder. Varm dusch. Att inte behöva resa sin bostad på nytt varje kväll. Upplevde isbjörn, norrsken och enorma havsvågor i Churchill. Vilade hos nyfunna vänner en vecka. Reste söderut. Fixade det sista. Rev hus. Funderade på framtiden. Hade fina stunder med min "familj". Längtade hem. Kände mej klar.

Väl tillbaka i Sverige hade jag en klar framtidsplan för det närmsta året. Det kändes bra. En lärdom under den gångna hösten skulle kunna vara att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig. Jag fick inget jobb i fjällen under vintersäsongen. Att hitta småjobb under hösten har inte heller gått så lätt som jag inbillat mig. Ändå känns det som om jag har lagt ner massor med tid och energi på allt i och runt den där planen. CV:n, telefonsamtal, arbetsförmedlingen, intyg hit och blanketter dit. Jag fattar inte riktigt..

Men det har varit en helbra höst och det kommer nog bli en helbra vår också!

Jag bor numera i en husvagn omgjord till hem, på en gård i Västmanland. Jag sköter om djur, leker med barn, eldar i min vedspis, lär mig nya saker och har det allmänt bra. Jag har även tjänat några slantar på städning och lite lärarjobb på Sjövik. Haft riktiga lektioner och stått i rampljuset.

Planen till i vår är en liknande tillvaro, men i stället för att leta trådar har jag tänkt ägna mig åt distansstudier och körkortskurs, kanske lite vik. jobb på byskolan.

I min hjärna finns stundom en uppsjö av idéer och inspiration. Något av det ska nog förverkligas tidsnog.

Hjärntrassel

Ofta finner jag mig själv ståendes i försvarsställning. Måste ständigt motivera mina val. Övertyga mig själv och andra. Tillslut vet jag inte längre om det verkligen är vad jag vill. Eller om jag bara försöker lura mig själv. Ibland tar osäkerheten över.

Jag är trött.

HEJ DÅ!

Nu är det dags. Imorgon flyger jag över Atlanten. Landar i Winnipeg, där några av mina färdkompisar redan väntar, fixar det sista och laddar för färd. Den 4 juni anländer de sista och då packar vi in oss, all vår packning och fyra finfina träkanoter i två bilar och åker norrut i 120 mil. Där börjar färden. Tio veckor i kanot. Omgivna av vildmark. Borta från allt vad civilisation heter. Det kommer säkert bli slitigt, blött, myggigt och påfrestande, men framför allt och mest kommker det bli helt underbart fantastiskt! Jag är sugen :)

Bok

Om du skulle tillbringa en sommar ute i vildmarken, på färd, med sju vänner, vilken bok skulle du ta med dig?

Det är just vad jag ska nämligen. Paddla kanot i norra Kanada. Hela sommaren. Bortom civilisationen. Och jag har funderat länge på det här. För jag kan inte ta med mig ett bibliotek och plocka den bok jag känner för då. Jag måste bestämma nu. Och jag tycker det är jättesvårt! Så snälla, ge mig tips!

Perspektiv

Nu är våren här. Soliga dagar och glest med minusgrader. Snö som smälter. Jag har flyttat ut igen. På allvar. Igår gjorde jag raggmunkar på elden till middag och sen satt jag kvar i min fotölj. Läste bok och badade fotbad. Spelade munspel och tittade in i lågorna. Insvept i filtar. Sen gick jag och lade mig. Det var en bra kväll!

På dagarna slöjdar jag på en ny paddel. En uttersvans. Och torkar grönsaker till äventyret.

Om två och en halv månad är jag i Kanada. Paddlar kanot. Det kommer vara sommar. Nästintill. Sjövik kommer vara ett avslutat kapitel. Mer eller mindre.

Så är det.
Det är så det är.

Hunger

Här om dagen fick jag en insikt och en idé. Insikten var hur sjukt det var att jag under mitt 22-åriga liv inte behövt gå hungrig en endaste dag. Att det verkligen är och har varit en självklarhet att jag kan få tag på något att stoppa i mig när magen kurrar. Helt oberoende av skördar och jaktlycka. Det finns alltid mat att köpa. Så länge man har pengar. Samtidigt som jag går och tar för givet att kunna äta mig mätt varje dag, svälter miljoner människor runt om i världen på grund av fattigdom, krig, klimatkatastrofer och dåliga skördar. I alla tider har människor varit beroende av lyckad jakt för att överleva. Det är ju fantastiskt att vi slipper dessa problem, men samtidigt kan man fråga sig; på vems bekostnad?

Jag kan lida med dem som svälter, men inte fullt ut, så länge jag inte upplevt riktig hunger!

Jag vill förstå hur det är. För att kunna lida med dem som inte har det så bra som jag. För att se hur min kropp reagerar. För att verkligen kunna sätta värde på en så vardaglig sak som mat.

Idén var helt enkelt att inte äta på ett tag. En dag eller så. Egentligen ganska fjuttigt.

Nu har det gått drygt 12 timmar sedan jag vaknade. Ungefär 27 timmar sedan min senaste måltid. Det har gått bättre än förväntat. Jag har varit glad och aktiv hela dagen. Lite frusnare, fumligare och segare än vanligt. Hungern har varierat i intensitet, men hållit sig mest i bakgrunden. Nu är jag dock väldigt hungrig!

FAKTA:
* Varje dag dör 16 000 barn i svält. (2006, Wikipedia)

Tipilivets vedermödor och glädjeämnen

Efter den där smällkalla natten var jag egentligen inte så himla pepp. Dygnstemperaturen låg (och ligger) nästan konstant under 20 minusgrader och jag frös hela tiden om fötterna. Ensamboende i tipi kändes helt och hållet idiotiskt. Ensamt, kallt och krångligt. Jag bestämde mig för att det var okej att känna så. Jag bor ju inte i tipi för att bevisa något eller för att vara tuff på nåt sätt. Jag bor ju ute för att jag tycker om det. För att det har så fantastiskt många fina kvalitéer!

Men just då var motivationen helt väck. Dessutom hade min hyresgäst, musen, gnagat sönder min fina björkstekspade som jag var så himla nöjd med och det rök in i tipin så att ögonen tårades och sikten var minimal. Det var droppen och jag sov därpå två nätter på mina små fotöljdynor på golvet i ett omklädningsrum. Åtminstone var det varmt och jag slapp i min sömnighet spänna på mig skidor och åka bort till tipin med fullt av grejer i händerna för att sedan frysande trassla mig ner i tre påsar och stoppa in alla kläder på lämpligt ställe för att de inte skulle vara kalla som is nästa morgon. Jag behövde inte heller uppleva skillnaden mellan värmen i sovsäcken och kylan utanför varje morgon, hugga ved, tända eld och koka gröt.

Istället för eld fick jag njuta av lysrörens sken och elementens värme. Jag fick lyssna till vattenkokaren, i stället för spraket från elden när jag väntade på min frukost. Och jag slapp frysa.

Som tur var kom lusten tillbaka och igår tillbringade jag nästan hela dagen i tipibyn. Jag började med att äta min gröt ute i solen på renskinnet under en tall, blickandes ut över den frusna sjön och läsandes en spännande bok om trappers i den kanadensiska vildmarken, som levde gott i den bisarra kylan tack vare sina kunskaper. Inspirerande! Där satt jag ganska stor del av dagen och hade det gott. Men jag gjorde också ett par handlingskraftiga saker som att flytta min säng närmare elden, hugga mer ved och ta ut mina bivackskor, så jag slipper frysa om fötterna hela tiden.

På kvällen lyxade jag till det rejält och avnjöt kantarellsoppa med bröd och fotbad tillsammans med min gode vän Axel. Det går inte att få det så mysigt som med eld och stearinljus och har man varmt på sig och under sig och och sitter nära elden slipper man frysa och kan njuta av den friska luften och stjärnhimlen i stället. Och att åka ut med skidor varje kväll är egentligen mest något som berikar levernet. Kanske har jag också vant mig vid kylan. Jag är hur som glad att min lust är tillbaka!

Inte vill jag då leva såhär för resten av mitt liv, men fasen vad jag kommer att sakna det när det inte längre är vardag! Och enkelt vill jag leva, inget snack om den saken!

Midvinterns köld och värme

Julledigheten närmar sig sitt slut. Jag är tillbaka på Sjöviks folkhögskola. Inatt sov jag ute i tipin igen. Min kallaste natt någonsin. Termometerns skala slutar vid minus 30 grader, men visaren har forsatt en sträcka som jag uppskattar till ytterligare minst tre grader.

Efter veckan hemma hos mina föräldrar i Tranås, med frenetisk nålbindning av mössor och djur, swing, julfirande och en skvätt jobb tillbringade jag en dag på tåg och buss, med slutdestinationen Särna i nordligaste Dalarna. Där mötte jag gamla och nya vänner med vilka jag tillbringade en härlig vecka uppe på fäbodvallen Nysätersvallen!

Vi levde enkelt, med vedeldning och vattenhämtning i bäcken en bit bort. Vi lagade god mat som vi åt tillsammans, spelade spel och gitarr, sjöng, slöjdade, pratade och skrattade. Vi gjorde skidturer i fjällskogen, över myrarna och upp på kalfjället. Åkte i backarna runt vallen. Axel och jag hade födelsedagskalas med lekar, frågesport och tre tårtor och på nyår åt vi en fantastisk knytbuffé i stearinljusens sken. Det var helgrymt och jag hoppas verkligen vi gör om det!

Tur att vintern är lång!