Såhär!

Fast jag har en ganska mysig låda. Och så har jag ganska snygg outfit idag. Och så har jag lite svårt att koncentrera mig på pluggandet. Som vanligt alltså. Schärfung!

November-melankoli

Sista dagarna har världen varit grå och eftersom jag sover alldeles för länge på morgonen blir det svart om bara en liten stund. Det enda som syns utanför är gatlyktorna som lyser, det enda som hörs är bilarna som susar förbi.

Jag brukar alltid ha radion eller nåt annat ljud på så att det inte blir så tyst. Nu har jag börjat lyssna på "Sent i november" av Tove Jansson. Den är vemodig och melankolisk, precis sådär som november är. Filifjonkan håller på och städar och fejar efter sommaren. Putsar och gnor. Tills hon plötsligt trillar ut genom ett fönster, ut på taket och i några ödesdigra minuter måste övervinna sin svindel och ta sig in igen. När hon ligger på vindsgolvet igen och flämtar efter andan, ser hon världen med nya ögon. Att lampan i taken är röd som en solnedgång, med småsmå pärlbeklädda fransar. Hon undrar vad hon ska med allt sitt fina porslin till och bestämmer sig för att det var alldeles för länge sedan hon hälsade på mumintrollets mamma. (Viktiga beslut ska tas i en viss stämning.) Hemulen går också hemma i sin stuga och plockar och tänker att det enda han gör är att flytta saker från en plats till en annan. Han beslutar sig också för att bege sig till mumindalen. Han vill sitta på verandan och dricka kaffe och berätta historier med muminpappan.

Men i mumindalen är det också höst och alldeles annorlunda. En tjock grå dimma täcker världen och i muminhuset är ingen hemma.

Så känns det idag.
I min lite för stora låda.

Asså, 70-talet...

...måste ju ha varit grymt! Gröna vågen, ABBA och bruna manchesterbrallor! Så jäkla rätt! Jag hade kunnat tänka mig att testa!

Te och höstmörker å såna grejer.

Tänk att det är likadant varje år. För varje gång årstiderna växlar fascineras jag över hur annorlunda det är, fast det har varit på samma vis varenda år jag levat. Tänk att hösten är så mörk och att det blir så kallt plötsligt. Nu har det dessutom blivit vintertid. Klockan fyra var jag tvungen att tända lyset inne. Och än är det inte ens november. Nu har jag ju för all del flyttat norrut, men därhemma säger de att de är likadant. Åtminstone vad gäller kylan. Men min hyresvärd säger att snön är ovanligt sen i år. Såhär sent kommer den nästan aldrig. Så sa han.


Fast jag tycker snön kan vänta lite till. Inte för att jag inte gillar snö. Det är ju den pålitliga vintern som lockat mig längre norrut. För att hemma i Småland får man vara glad om snön lagt sig till julafton och sen töar och fryser det på fram och tillbaka vintern igenom. Trist! Men jag tycker snön kan vänta lite till, så jag hinner få tag på ett par dubbdäck till cykeln och fixa ordning på veden. Dessutom gillar jag hösten också. Jag tycker alla årstider är bäst på sitt vis. Vinter hinner det ju bli ändå. Och så hoppas jag att sjöarna fryser på så att jag kan åka långfärdsskridskor!

Mitt liv just nu innehåller annars mest skola. Just nu har vi dykt ner i begreppet "hållbar utveckling", vilket väcker många känslor, hopp, förtvivlan, frustration över de smala tankegångarna och alla vetenskapliga "fakta". Själva formen högskola känns i sig oerhört oinspirerande stundom. Speciellt när i princip alla lektioner sker via en skärm och egna tankar och utbyte med andra får minimalt med utrymme. Korvstoppning kallas det visst. Men innehållet i sig är intressant mestadels.

Hemma i Gärdal dricks det mycket te, eldas i kaminen, stickas mössor, kapas ved, kokas lingonsylt och lyssnas på ljudböcker. Utöver plugget då. Jag har också haft fina besök av goda vänner på helgerna, vilket jag uppskattat ofantligt, liksom breven så då och då ligger i botten på brevlådan! Mer sånt!

Så. Lite planlöst sammanfattat. Är det.

Inuit Art

Sitter och drömmer mig tillbaka till Baker Lake, inuitbyn där vi slutade förra sommarens långfärd i Kanada. Av en slump hittade jag jag hemsidan bakerlakearts.com, där man kan beundra konstverk med anknytning till byn. Under vår vistelse i byn besökte jag vid ett par tillfällen konstgalleriet, där det hackades tryckmallar, målades, syddes och hantverkades i horn och sten. Även hemma i stugorna satt människor och hantverkade. Toona, mannen på bilden minns jag kom in med nya täljstensskulpturer medan vi var där. I hösten känner jag mig extra slöjdnödig och till er som också känner att det kliar i skapargenerna kan jag rekommendera ett besök på sidan för att inspireras av inuitkonsten!

Långkalsong-säsong

Ja, nu har kylan kommit krypande. På morgonen när jag vaknar är det stadiga minus. Minusgrader, frost och dimma över åkrarna. Luften är frisk och när jag trampar kilometrarna in till stan på morgonen är jag kall på utsidan och varm inuti. Grannens kor betar i dalen på andra sidan vägen. Jag cyklar uppför backar och ner med glad musik dundrandes i öronen, medans en och annan bil svischar förbi mig på vägen. I trädens kronor har frosten smält till miljoner små, små droppar som glittrar i morgonljuset. Över Själevadsfjärden lättar dimman i stora moln och i vattenpölarna på marken avspeglas lönnarnas färger. Wow!


Min dagliga väg börjar med uppför och slutar med nerför åt båda håll. Min super-velociped är lättrampad och lättrullad och snart ska han få sig ett par dubbdäck och en rejäl lykta. Själv beväpnar jag mig med långkalsonger och mycket ylle. Så småningom får jag nog acceptera mig som bussberoende, men jag drar ut på det så länge det går! För oj vad jag uppskattar de där 45 minuterna av frisk luft och flås innan jag slår mig ner mellan trästol och skärm i skolan!

Och jag uppskattar hösten!

Idag lär jag mig om dessa och allt annat medliv på jorden.

Biologisk mångfald

Min utbildning gör mig omväxlande upprörd och inspirerad. Inte minst gör den mig ekosofi-nödig! Därför blev jag mycket glad när jag i ett kompendium om biologisk mångfald plötsligt hittade en artikel skriven av min gamla ekosofi-lärare Pia Skoglund och Linda Ellegaard Nordström, en annan trevlig ekosof och vägledare.

I artikeln skrev de om människans natur kontra kulturens påverkan. Det är de grundläggande antagandena vi gör kring faktorer som dessa som påverkar hur vi ser på problemen i världen/ naturen och även vilka lösningar vi ser. Jag uppfattar ofta min utbildning som motsägelsefull eftersom den dels utbildar oss i syfte att förmedla naturens värde och lär oss att det största hotet mot vår natur i grunden är den ekonomiska tillväxten. Samtidigt ska vi lära oss hur vi kan jobba för att gynna denna ekonomiska tillväxt, genom turismen. Bland annat. Jag ska inte gå in mer på det. Men det gör mig förrvirrad.

Jag blir också ofta vemodig av att höra människor i min omgivning säga att det är hopplöst, att det är för sent att göra något åt situationen. Att det just ligger i människans natur att vara egoistisk och girig. Att förgripa sig på naturen och andra människor. Därför, säger obehagligt många, borde vi kanske inte skaffa några barn. De förtjänar inte den här världen och det bästa vore om människan som art bara försvann.. En gång tänkte jag också så, men jag har ändrat mig. Jag vill tro på det goda i människan, på vår förmåga till anpassning och jag vill tro på det meningsfulla i människans existens. Därför blev jag glad när jag fick mig lite ekosofiska tankar till livs! Lite friska vindar och näring till min tro!

Så här (på ett ungefär) skrev Pia och Linda:
Vår kultur har en förmåga att skapa motsatsbilder. Människa- natur. Egot- helheten. Rationalitet- känsla. Tillväxt- stagnation. Och så vidare. Slutsatsen att människan skulle vara skiljd från och annorlunda än naturen kan leda till olika slutsatser. Vi kan se det som vår rätt att förgripa oss på naturen, då vi är skiljda från den och står över den. Eller så kan vi dra just slutsatsen att det är den mänskliga naturen som är hotet mot naturen. Denna "eko-fascistiska" hållning leder lätt till slutsatsen att människans blotta existens är skadlig. Att det mänskliga egot måste kontrolleras.
Men är det inte så då? Varför har vi människor annars orsakat all denna ödeläggelse av naturen, allt detta förtryck mot våra medmänniskor? Vad är det om inte den mänskliga naturen?

Kan det vara ett yttryck av kultur? Kanske är det kulturen som präglar vilka mänskliga egenskaper som tar sig uttryck och påverkar "utvecklingen" i världen? För människan kan i sig ses som ett uttryck för biologisk mångfald. Vi har en otrolig förmåga till anpassning och den så kallade mänskliga naturen tar sig uttryck i så många fler egenskaper än just egoism och girighet. Kärlek, gemenskap, empati till exempel.

Om jag ser mig omkring bland de människor jag lärt känna och mött, så är inte egoism och girighet deras mest utmärkande drag. Det finns otroligt många fina människor som har helt andra värderingar och mål i livet än de som vår kultur satt som de högsta och mest eftersträvansvärda! Problemet är kanske att det inte är dessa människor som påverkar världen mest på det plan som nu orsakar de problem som vi kan se runt omkring oss. Men kanske är det andra mänskliga egenskaper som kommer styra världen i framtiden!?



Kanske borde vi inte se motsättningen människa - natur, utan i stället se att människan och naturen strävar mot ett gemensamt mål. Biologisk mångfald gynnar oss såväl som resten av naturen. För vi är ju faktiskt en del av den. Det är kanske bara det vi måste inse. På djupet.

Jag vill kämpa för oss alla på jorden! För allas vår framtid! Heja människan!

Ångermanland

Tänka sig. Det blev Örnsköldsvik tillslut. Eller rättare sagt Gärdal, 15 km österut. I ett lutande hus på landet, brevid den bullrande vägen mot Jämtland. I en dal, omgiven av skog och åkrar och kossor som gör mig lycklig. Jag har en ladugård, en bäck som porlar, ett vildvuxet hallon- och vinbärssnår, en fläder och ett utedass. På morgonen cyklar jag till skolan på den finaste gamla cykel jag sett. Jag har en loppis-granne och en snäll hyresvärd som hjälpt mig fräsa upp ett trädgårdsland! I sommar ska jag lära mig att odla! Jag har börjat en tvåårig högskoleutbildning till naturguide. Jag har en dunderbra klass och vi får vara ute en massa, men mer än så låter jag än så länge vara osagt. Det är svårt det här med vägval och att verkligen veta om stigen man valt når fram till ens mål...

TÅRTKALAS!

Vaknade av Lycka till - sms
Kände mig otroligt peppad
Och nervös

Körde runt en halvtimma i sällskap av en otroligt trevlig kvinna
Fick rätt kryss på en blankett
Overkligt

Köpte Elsa Anderssons specialtårta
Lämnade Norberg med buss
Tåg
Buss
Promenad i vinden från Möklinta till Skräddarbo

Blev lycklig av att återse djuren, vagnen, gården
Katha
Satt ner i det soliga köket och pratade ett slag
Hämtade barnen

Ebba kom rusande rakt i famnen på mig efter att ha ropat "Där kommer min bästa kompis!"

Så hade vi tårtkalas i vagnen!
Mysigt och festligt som bara den att vara hemma igen!

Vilken dag!

Life is life (nana nanana)

Hej!
Här kommer en uppdatering från vad som händer i och utanför mitt huvud. Det verkar vara lika bra att sluta lova att bli konsekvent i det här med bloggandet. Det är så mycket annat runtomkring.



Just nu är jag i Norberg och har så varit i två veckor. Jag håller på och ta körkort, efter fem år av ovilja att följa denna trend. Jag skulle fortfarande med lätthet kunna räkna upp minst tjugo anledningar till att avstå, men jag ska låta bli. De tankarna poppar upp i mitt huvud alltför ofta ändå och jag försöker tränga undan dem för att få motivationen att räcka till. Flera gånger har jag verkligen haft en stor lust att lägga ner, men efter denna förströelse av tusenlappar, lär jag fullfölja. Jag har ju bestämt att jag ska ha det där kortet. Jag ska ha det för att jag behöver det för att kunna få många av de jobb som tilltalar mig. Jag ska ha det för att kunna bo på landet, även i framtiden. Och jag ska ha det för att slippa att vara en belastning för min omgivning. För med eller utan detta rosa kort, så måste jag åka bil ibland och då känns det sjysst att kunna bjuda tillbaka nån gång. Byta av eller skjutsa. Det där med bil känns dock ganska avlägset just nu och jag är glad att jag fortfarande känner en mycket större lust till att cykla än till att sätta mig bakom en ratt!

Idag klarade jag teoriprovet och på onsdag, ve och fasa, är det dags för uppkörningen. Min lärare har avrått mig från att köra upp vid ett par tillfällen, men jag har insisterat och lagt till fler lektioner för att ändå ha en chans. Men gissa om jag känner mig pressad!? (Svaret är ja).

Men. Jag hoppas på det bästa och förbereder mig på det sämsta.
Går det vägen ska jag fira med en stor, fet tårta från Elsa Anderssons konditori och ta första bästa buss hemåt!

I Skräddarbo närmar sig lamningen. Jag har bett tackorna knipa igen tills jag är tillbaka och de gör sitt bästa, uppenbarligen. Oj, vad jag längtar till att få uppleva våren på landet med en massa söta djurbarn, två söta människobarn och frånvaron av gråa hus och buller som jag ledsnat totalt på efter två veckors stadsvistelse.

I mitt huvud bearbetas flitigt framtidsplaner. Inget nytt därinne alltså. Fast det går framåt ändå. Jag överväger på riktigt nu. Sjuksköterska är kanske i topp. Det verkar vara ett bra yrke. Varierande och flexibelt. Och jag vill ju jobba med människor. Konkurransen består nu i huvudsak av naturguide. För jag funderar på om jag inte iallafall måste få vara ute mycket för att må bra. Och om det inte ändå finns potential för ett toppenjobb, trots min lilla skeptisism mot att jobba med turister. Hmm. Biologi och geologi är ju ämnen jag också vet intresserar mig. I övrigt är jag fortfarande också sugen på förskollärare, fritidspedagog, journalist, gymnasielärare, fotograf och biolog. Är det någon av eventuella läsare insatt i någon av ovan nämnda yrken är jag tacksam för synpunkter av alla de slag!

Var är ju nästa fråga. Örnsköldsvik tilltalar mig i nuläget rejält, tack vare sin lagoma storlek och naturnärhet. Jag undrar om man kan hitta något bättre rent objektivt, i form av svensk stad. Jag funderar också på Umeå, Östersund, Karlstad och kanskekanske Uppsala. En garanti för optimalt umgänge vore ju fantastiskt, men det värsta är ju att folk har en tendens att bo över hela landet och inte samla sig i en av de potentiella studentstäderna ovan. Tänk om man kunde flytta ihop med några av sina bästa vänner i ett kollektiv , istället för att tvingas in i en låda i stan!? Sistnämnda tilltalar mig måttligt. Förstnämnda oerhört.

Nu till vad som pågår på utsidan i mitt liv framöver, för den intresserade.
Vårplanerna lyder:
Skriva arbete och åka på träffar med friluftskursen jag läser.
Åka runt och föreläsa om Kanada-färden, närmast i Falun
Skriva bok
Mata djur och njuta i Skräddarbo

Jag börjar med att äta något.

Puss!