God Jul!

Det har varit en ganska intensiv period tills nu.
Lussebullebak, pepparkakor, julkort.
Decemberfärd, kulning, täljning, klylning, eldsken.
Glöggkvällar, planering inför ditten och datten, bastu, julfest.
SNÖ! Skidtur, spark, städning, snöbollskrig, julmust, Pettson.

Efter en hektisk morgon är jag nu hemma i Tranås, för att fira jul med familjen.

Som vanligt "försov" jag mig, d.v.s. snoozade en halv evighet, stängde av alarmet med planen att gå upp och somnade sedan om igen. När jag vaknade igen var klockan halv nio och bussen skulle gå om en timma. Hade för mig att jag varit smart nog att ta en buss som gick från Sjövik (de är dock mycket få), men tänkte att det var bäst att kolla upp det en sista gång. Men icke! Så på en timma skulle jag nu packa ner mina saker, som låg framlagda på golvet, och ta mig med en ryggsäck, kånken, en ytterligare väska och skidor till busshållplatsen i Folkärna, byn som ligger ett par kilometer bort längst vägen. Dessutom skulle jag ställa in min cykel och källsortera lite skräp efter storstädningen dagen innan. Al right!

Jag satsade! Packa ner allt, slängde på mig ryggsäcken och satte den andra väskan på en av skolans sparkar och satte av i de 20 minusgraderna utomhus. När jag dumpat väskorna vid hållplatsen och spakat mig tillbaka hade timman gått.

Det är inte så att det går en ny buss från Folkärna inom överskådlig tid, så jag fick ta till andra metoder, nämligen använda min tumme. Och det gick! För första gången i mitt liv liftade jag. Helt klart något man borde göra mer!

Nu vill jag önska er GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Se till och njut av vintern och ta er tid att slappna av och umgås med dem ni tycker om!

Det tänkte iallafall jag satsa på!

Inte svartvitt.

November. Lera. Mildväder. Middagsgäster. Vedsågning. Vårdag. Dokumentärfilm. Färd. Stor fors. Björkved. Duggregn. Framtidsplaner. Intervju.

Hemma. Hotellgäster. Renskinn. Eldsken. Stort beslut. Svårt beslut. Trötthet. Glögg. Fel beslut? Rätt? Uppgivenhet.

December. Shottis. Fullmåne. Tid som rinner.

Knäckebröd.

Om den fria viljans existens.

Jag är tillbaka i Tranås på höstlov. En himla kontrast att lämna Sjöviksbubblan och beträda civilisationen. Men det var inte det jag tänkte skriva om idag. Inatt, kanske jag borde skriva förresten. Klockan är snart två och jag har tittat på "Män som hatar kvinnor". Shit, vilken spänning! Vilken film! Verkligen fängslande!

Vad den handlar om kan ni säkert läsa er till om ni inte sett den ännu. Fast ännu hellre - se den! Jag kan dock avslöja att ett genomgående tema är just män som hatar kvinnor. Eller snarare, människor som utför förskräckliga saker. Mord och våldtäkter och såna grejer. Moraliska dilemman. Värda att reflektera över.

En central fråga, som huvudkaraktärerna delar uppfattning om, är om man kan rå för att man blir som man blir. Har människan alltid ett fritt val? Eller är man förutbestämd ett visst öde genom sitt förflutna (determinism)? Jag tror att båda synsätten är farliga om man drar dem till sin spets.

Ser man det som att onda handlingar är tvungna att ske, därför att personen som utför dem bara är en produkt av sin bakgrund och utan val, frigör man personen från allt ansvar och det blir ett psykiskt hinder för oss att förändra vår situation. Samtidigt är det minst lika fel att säga att man alltid har ett fritt val. Att man helt och fullt väljer vem man vill vara och hur man ska handla. Så är det inte heller, tror jag. Det är självklart att ens uppväxt och erfarenheter av livet påverkar vem man blir. En pojke som ser sin far misshandla sin mor, löper helt säkert större risk att själv bli våldsam som vuxen, än en pojke som haft föräldrar som visat ömsesidig kärlek och respekt. Till exempel. Men det behöver så klart inte bara handla om negativa livserfarenheter som "går i arv". Detsamma gäller med allt. Den som levt under fattiga förhållanden som barn blir med stor sannolikhet mer sparsam (eller snål) som vuxen än en som växt upp i överflöd. Den som växt upp i ett väldigt miljömedvetet hem kommer med stor sannorlikhet leva i bättre harmoni med naturen som vuxen än den som inte har det. Och så vidare. Där med inte sagt att det inte går att ändra på. För det går! Och det är en viktig insikt att ha! En insikt som kan ge hopp och kraft i det som känns hopplöst om vi ser verkligheten som helt deterministisk.

Vi måste ha förståelse för att en människas handlingar och egenskaper är produkter av hans eller hennes förflutna, men samtidigt vara medvetna om att vi alltid har ett val! Ingen människa föds ond och ingen människa är oförmögen att bättra sig! Det är vad jag tror. Och vad jag tror att vi måste tro.

För jordens framtid och människans värdighet!

Radio och galen paddeltur

Igår gjorde jag radiodebut i SR Dalarna. Det var ett reportage om Sjöviks folkhögskola och jag, Linus, Axel och Bosse berättade lite om tipilivet och FHL. Det var tydligen bra sagt, så om någon vill lyssna så följ länken:
http://www.sr.se/cgi-bin/dalarna/program/index.asp?date=2009-10-14&ProgramID=73
(det var alltså onsdag 14 oktober mellan 9.00 och 10.00 någon gång med nyheter mitt i)

På eftermiddagen fick vi (jag, Axel och Linus) den brighta idén att paddla in till Krylbo och handla. Detta var alltså dagen efter vi kommit tillbaka från en veckas paddeltur så man var lite småsleten i kroppen redan innan. Det blåste otroligt mycket medvind, så i varje tag fick man lägga all sin kraft på att rätta in kanoten. Sen var det motströms. I Karlbo tog vi i land kanoterna och gick sista 6 kilometrarna. Planen var att hinna hem innan det blev mörkt. Istället kom vi hem klockan 23. En av oss matförgiftad. Det tog 1 timma att promenera mellan Krylbo och Karlbo och 2, 5 timma att paddla till Sjövik. Att gå från Krylbo till Sjövik tar 1,5 timma. Fett värt!? Men det var en fin paddeltur tillbaka under stjärnhimlen, bra motion och mycket trevligt sällskap!

Idag väntar vedhuggning och sen födelsedagskalas!

Morgon i paradiset

Jag vaknar varm i min egensydda sovsäck.

Inatt kan inte ha varit kallt, tänker jag.
När jag viker upp tipidörren möts jag av en vidunderlig syn.
Det har varit kallt.
Allt gräs, alla växter på marken är vita av frost.
Små, små kristaller som glimmar i solljuset.
Över sjön virvlar dimman.
Sprider det gula ljuset som är den sena soluppgången.
Träd och öar är svarta siluetter i förgrunden.
På andra sidan sjön skiftar löven färg.
Från grönt till gult till rött för att sluta i brunt och falla till marken.
Det är stilla och fridfullt.
Inga motorsågar eller instrument hörs ännu.
Bara kvittret från de sista fåglarna.


Så går jag in igen.
Tänder en liten brasa.
Kokar min gröt.
Går in i hemmet jag själv sytt.
Äter min gröt ur den kåsa som en gång var en del av en stor asp.
Som jag själv fällde.
Som jag själv täljt.
Äter gröten med äppelmos som jag kokte i helgen.
Av äpplen jag själv plockat.


Det sätt jag nu lever på ger mig sammanhang.
Får mig att uppskatta saker.
Se andra värden än de materiella.
Stärker relationen till det som finns omkring mig.
Naturen som jag är en del av.
Som vi alla är en del av.
Men som vi blivit så distansierade ifrån.
Av det sätt vi lever på.

Det som behövs är inte information.
Inte skräckpropaganda.
Inte ny teknik.
Det vi saknar är sammanhang och relation.


Vad är livskvalité?

Gammalt och nytt

Det var ett tag sen jag skrev. Tiden har gått snabbt, även om det samtidigt känns som om mer tid än två och en halv vecka förflutit.

Det är skönt att vara tillbaks på Sjövik igen. En välbekant plats, men med många nya människor och möten. Nya förutsättningar. Jag har lärt känna många nya människor. Tycker om dem redan! Men det känns också tomt utan dem som var en så stor del av mitt liv förra året. Men de har inte försvunnit ur mitt liv. Tvärtom. Jag har kvar många fina vänner! De bästa jag nånsin haft!

Det har varit en period av starka känslor och fina upplevelser. Jag trivs.

Stickar tält och täljer sovsäckar.

Ibland imponerar man och faschinerar. Som idag då jag berättade för en gammal bekant jag träffade att jag bott ett år i tipi, alltså ett indiantält, och att jag gjort en massa utrustning själv.

"Asså fatta vad coolt! Typ du är ute på fjället ba och så typ tar fram stickningen och gör ett tält!" "Och tänk om du skulle vara med i Robinson typ och dom ba vad har du för personlig grej och du ba jag har min kniv... och med min kniv kan jag göra typ skidor och sovsäck och..." "Nej, men asså ni fattar vad jag menar!? Det är ju astufft!"

Hehe, vad ska man säga? Killen med kollen :) Men det är alltid roligt att imponera.

Och imorrn drar jag iväg. Resa fyra dagar. Först Töreboda, sen Uddevalla, sen Sjövik och sen Nysätersvallen. Distanskursen startar och sen folkhögskolan. Äntligen!

Ralf och Roger

Klart man kan nålbinda en hund! Till och med två!

Åter i mitt rätta element.

I sommar har det inte blivit mycket friluftsliv för min del. Inte mycket alls. Men så här på sensommaren blev det ändå en liten tur! En tredagars paddelfärd på Vänern närmare bestämt, tillsammans med Josef och Simon.


Som jag saknat det! Att färdas framåt i en dukad träkanot, känna vinden mot huden och höra ljudet då kanoten skär genom vågorna. Rytmen i paddeltagen. Bli ett med nuet. Gå iland när hungern gör sig påmind. Tända en eld på stranden. Koka soppa och skära upp brödet som man bakat i elden kvällen före. Paddla vidare. Hitta en fin lägerplats att slå upp sitt vindskydd på. Hugga lite ved och laga middag. Maten smakar aldrig så bra som ute, serverad i träkåsa! Sen sätts kaffepannan på. Det hör liksom till. Tre överkok och en glödgad björkpinne. Sen sitter man där och småpratar och mår väl tills eldkoman tar över. Mörkret sänker sig och elden falnar. Då kryper man ner i sovsäcken. Andas frisk luft och drömmer sött tills man vaknar. Inte tills väckarklockan ringer. Man följer sin egen rytm. Sin egen och naturens. Frihet!

Det var så. Lite sol och lite regn och ganska stora vågor. Perfekt! Såg en bäver också! Den kom plötsligt simmande rakt emot oss, kanske fem meter framför kanoten, dök under kanoten och simmade lugnt vidare bortåt. En prick som försvann i fjärran. Vem hade väntat sig det!?

Och nu börjar snart Sjövik igen! Ännu ett år av friluftsliv, hantverk och ledarskap! Jag längtar obeskrivligt! Snart är detta vardagslyx!

När det når sin spets...

Igår kväll såg jag filmen "Hotel Rwanda". Jag har sett den tidigare, men det hjälper inte. Det var lika fruktansvärt att se iallafall.

Filmen handlar om folkmordet i Rwanda som inträffade 1994. Helt ofattbart. I många hänseenden är det förintelsen på nytt. Bara en annan tid och en annan plats. En konflikt mellan två folk, hutuer och tutsier, urartade medan världen vände bort blicken. Nästan 1 miljon människor dödades.
(Läs gärna mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkmordet_i_Rwanda. )

Filmen handlar om Paul Rusesabagina, som driver ett fint hotell, och med risk för sitt eget liv ger skydd åt 1268 människor, såväl hutuer som tutsier, som lyckats fly undan våldsamheterna.

Det är svårt att fatta hur sådana här hemska saker kan hända. Hur människor kan vara så grymma. Det är lätt att dra slutsatsen att människan är ond, eller iallafall att det finns onda människor. Jag tror att det är en farlig slutsats att dra. En felaktig och farlig uppfattning att ha. Farlig därför att den gör oss "vanliga, hederliga" människor oskyldiga och utan ansvar. Men faktum är, hur skrämmande det än må vara, att de som uträttar såna här illdåd är vanliga människor som du och jag. I Rwanda, liksom i 30-talets Tyskland. Det var inte bara rebeller, nazister och gerilla. Och även de som tillhörde dessa grupper var i grunden människor som alla andra. Med hjärta och hjärna. Med etik och moral, inte alls olik våran.

Det gör hela saken svårare att förstå. Jag skrev en gång ett arbete om hela frågan, när jag läste en kurs i "ekofilosofi", och kom i korthet fram till detta:

Våra handlingar styrs inte i första hand av moralen. I situationer som den i Rwanda eller 30-talets nazistyrda Tyskland är det annat som styr. Fördomar, propaganda, grupptryck och auktoriteter styr i hög grad människors beteende, samtidigt som byråkratin gör att ingen behöver känna personligt ansvar för vad som sker. De som ger order dödar inte och de som dödar gör det för att de fått order. I krissituationer kan vem som helst göra vad som helst för att rädda sitt eget skinn. Efter ett tag blir man så avtrubbat att man inte känner något. Det förenklar det hemska.

Medvetenheten om vad som kan hända när det når sin spets, kanske gör att vi är vakna för sådana här tendenser i vår omgivning och att vi vågar stå emot. Därför tycker jag alla borde se "Hotell Rwanda". Kanske kan vi förhindra att det händer igen!

Eldkoma.

Tisdags kväll.
Boy Scouts of America återförenades för en stund.
Två syskonpar. Vårat lilla seniorscoutlag.
Det var ett år sedan vi träffades alla fyra.
Men det kändes som igår.

Möjligheter

Igår passerade dagen, som det mesta av det jag pysslat med, pratat om och tänkt på de senaste veckorna varit riktat mot. Det var utbildningsdag inför den kanothajk jag ska anordna i höst. En kanothajk för förståndshandikappade och andra. Det var styrelsen i en förening där jag är med, Föreningen Svenska Specialläger (FSS), som beslutade att vi skulle försöka utöka våra aktiviteter, efter att tidigare inriktat oss helt på ett fantastiskt sommarläger för samma målgrupp. Jag tyckte det lät väldigt intressant, vilket slutade med att jag efter mycket tvekan och tvivlande på min egen förmåga, tog på mej ansvaret för detta arrangemang någon gång i vintras. Målet var en hajk med 20 deltagare. Vi blev 9 stycken. Lite besviken var jag först, efter allt den energi jag lagt ner på att försöka locka folk att vara med. Men nu tycker jag inte det gör något att vi blir en liten grupp. Det kommer bli toppenbra iallafall och det har till och med sina fördelar!

I varje fall var det utbildningsdag igår, inför denna hajk. Det jag skulle komma fram till var att det blev väldigt lyckat och att jag känner mig otroligt nöjd, vilket är en skön känsla! Först höll jag i en liten paddlingsutbildning. Min första på egen hand. Vi paddlade runt sjön och tränade på att stabilisera, styra och lärde oss olika paddeltag under vägen och sen avslutade vi med kamraträddning, vilket innebär att en kanot räddar en annan kanot som vält ute på vattnet, tömmer kanoten på vatten, vänder den rätt och hjälper de blöta kanotisterna upp igen. Inga lätta grejer, men alla klarade det jättebra! Sen hade vi livräddningsutbildning på eftermiddagen, med en kille från Eksjö livräddningssällskap. Även den var jättebra och vi lärde oss massa användbart! Känns som om det kommer bli en fantastiskt hajk och jag tror inte längre att jag tagit mej vatten över huvudet! Känner mej grymt inspirerad!

Nog om det.

Dagen till ära har jag med anledning av detta kunnat koppla av! Jag har bland annat läst ut en biografi om en kvinna vid namn Alison Lapper. En väldigt inspirerande och intressant bok!

Alisons liv har inte varit lätt. Hon föddes 1965, utan armar och med korta, oformliga ben. Läkarna trodde att hon skulle dö inom de närmsta dagarna, men när hon inte gjorde det, gav de mamman rådet att lämna bort barnet. Hon skulle ändå bara förbli en "grönsak" resten av livet. Så Alison växte upp på en institution tillsammans med andra barn som liknade henne. Där bodde hon tills hon var 17 år. Det var ett hårt liv, fullt av restriktioner och övergrepp. Barnen sov i stora sovsalar och fick inte ha några egna tillhörigheter. De fick proteser som ersatte deras saknade lemmar och tvingades träna hårt för att klara av de saker som ter sig enkla för de flesta andra. Tack vare en oerhörd vilja att motbevisa dem som ville svartmåla hennes möjligheter till en bra framtid, har hon idag lyckats få ett självständigt liv. Hon gör det mesta som alla andra gör. Hon har till och med fött och uppfostrat en son, något som nästan ingen trodde var möjligt. Dessutom är hon idag en framgångsrik konstnär som kämpar för att ändra samhällets syn på handikappade. Ett tänkvärt utdrag ur boken:

"Vänner till mig hade ett barn med samma handikapp som pappan. De hade tagit så väl hand om honom att han hade en oerhört positiv livssyn - och de levde ett rikt och aktivt liv. Det är bara samhället och icke-handikappade människor som har en negativ syn på handikapp och anser att de borde utrotas från jordens yta. Till all lycka för mig var det inte kriminellt att föda att handikappat barn med det finns oroväckande strömningar i tiden som tyder på att det kan bli så i framtiden."

Alltför sant, tyvärr. Men vem har egentligen bestämt hur en människa ska vara eller se ut för att vara normal? Finns det över huvud taget något som kan kallas för normalt eller måste vi istället inse att alla är olika och inte bättre eller sämre för det?

Boken kan jag iallafall varmt rekommendera. Den heter "Mitt liv i mina händer" av Alison Lapper.

När döden blir en räddning...

Ibland händer saker som påminner en om hur skört livet är. Ändå tar vi det för givet. Dag efter dag.

Genom mitt jobb i hemtjänsten möter jag ibland dödligt sjuka. Tänk att inte ha några krafter kvar, att inte få behålla den lilla mat man med möda får i sig, att ha ont överallt och inte kunna göra någonting utan hjälp. Det är svårt att se någon lida så. En utdragen väntan på det oundvikliga slutet. "Det är som att se ett ljus släckas", sa en anhörig till mig här om dagen. Det är svårt att se och höra någon som sörjer så.

Döden kan också drabba en plötsligt och oförutsett. (Kan man någonsin vara förberedd?). Lämna många frågor obesvarade. Vänner och familj för evigt svarslösa. I helgen sköt sig en kille, lika gammal som jag, med ett avsågat jaktgevär. Han hade hela livet framför sig. Vännerna sitter hela nätterna vid platsen där det hände. Bland blommorna och ljusen.

En dag kommer döden att drabba mig också. Och dig. Det kan vara vilken dag som helst. Allt man vet är att den kommer.

Man måste nog acceptera döden som en del av livet. Acceptera, men för dens skull inte låta bli att sörja. Sorgen är nog viktig, men den får inte ta över.

En människa kan leva i flera hundra år. Så länge minnet lever vidare!

Kanske mer än en kul grej?

Det skulle kanske vara kul att ha en blogg? Det är en tanke som i ett par års tid snurrat runt i mitt huvud. Men sen har det inte blivit mer än så. För jag är en drömmare. En stor del av mitt liv har jag levt mer i mina fantasier om framtiden och i mina minnen från det förflutna än i det nu jag fysiskt befunnit mig. Jag har funderat mycket. Kommit till en och annan insikt. Gjort ett och annat ställningstagande. Ifrågasatt. Jag skulle vilja förbättra världen. Få människor att inse det fantastiska i att vi finns till! Vilken fantastiskt värld vi lever i! För bilden vi gör oss av världen påverkar världen (precis som Elisabeth Hermodsson säger)!

En blogg skulle kanske kunna vara en plats för mig att vädra mina tankar, frågor och funderingar. En plats att dela med mig av mina visioner och minnen. Sådant som påverkat mig. OCH - sådant som påverkar mig. Här och nu. Kanske ett sätt att påverka andra. Påverka världen. Kanske. Varför inte ge det en chans?